1800-talet
Om 1900-talet har varit både omvälvande och omväxlande inom modet, så ligger 1800-talet inte långt efter. I början på seklet var det empirklänningen som gällde, med midjan under bysten och korta boleros. Mr Darcy och Elisabeth Bennet i ”Stolthet och Fördom” samt Jane Austens andra karaktärer är tidstypiska. Männens byxor var så snäva att de visade hela paketet och ofta sprack byxorna när mannen satte sig ned. Från 1815-1830 inträffade restaurationens period som spann vidare på empiren men som förlängde ärmarna och kortade klänningen så att fotknölarna syntes. För männen introducerades dandyn som senare kom att ta olika skepnader.
Från 1830-talet till 1855 fick seklet sig en spark i rumpan och kom att ta till sig de mer extrema modegenrerna. Självklart skulle detta te sig som skrattretande för oss idag, eftersom vi är
vana att se det mesta – men för tidpunkten var detta storslaget och svårt att bära. Puffärmarna var enorma och gled ned till underarmarna, kjolarna var så breda att kvinnan fick vända sig när hon skulle kliva in genom en dörr. Korsetten kom tillbaka och återgav getingmidjan och skärmhattarna var så stora och fullproppade med attiraljer att kvinnor fick ont i huvudet.
Under andra hälften av seklet uppstod den nya rokokon där krinolinet gjorde det rent ut sagt omöjligt för kvinnan att sätta sig ned. Korsetterna genomborrade revben och skapade andnöd och svimningar. Under 1800-talets slut kom dock en stilblandning som underlättade en aning, men främst vad gäller krinolinen. Draperingar blev vida kända på kjolarna och gjordes främst baktill för att markera kvinnans bakdel. Klänningen blev nu tvådelad med en insvängd jacka och en kjol som bars med en figursydd blus och naturligtvis en korsett.